Äntligen vågade jag ta modet till mig och berätta för mina föräldrar hur det ligger till, inte helt detaljerat, men i det stora hela och det viktigaste. Att ha fått ut dessa orden gjorde att en sten släppte från mina axlar och trycket försvann från min bröstkorg!
Det är dem som har uppfostrat mig att alltid vara ärlig och ändå är det jag som inte har vågat berätta för dem hur det har varit under de senaste månaderna. Men verkligheten har kommit ifatt mig och ibland måste jag bita i det sura äpplet!
Att öppna mig när jag har det svårt, tufft och absolut inte vet vad jag ska göra i vissa situationer; det tar verkligen emot och jag har kanske 1 av 20 gånger öppnat mig! Jag har alltid klarat mig själv och jag har alltid rest mig upp efter varje fight. Men denna gången vet jag faktiskt inte om jag kommer att resa mig!?! 💔
Hur mycket det än tar emot att öppna sig så vet jag att det är mina föräldrar jag alltid kan lita på till 100% och att de alltid stöttar mig och försöker pusha mig, i den mån de kan!
Att gråta pga lättnad.. Det är en ovan känsla, men nu går det lättare att andas!
Även fast jag är 33 år gammal så är mina föräldrar mina bästa vänner! 💙
